Vesas föräldrar inledde samarbetet med Snellman år 1999. Vesa och Paula Kurikka-Oja började sköta gården år 2003 och på den tiden fanns det 70 suggor på gården. I december 2009 blev ett 2600 m2 stort svinhus klart. De allra senaste innovationerna användes, bl.a. tas värmen från grisarnas gödsel i förvar genom användning av jordvärmeteknik.
Ungefär en fjärdedel av den värme som behövs i svinhuset tas till vara från gödseln. Det finns även andra fördelar med att använda sig av denna teknik, gödselns temperatur sjunker och olägenhter som lukt och flugor minskar.
Vesas farfars far köpte Kurikka-Oja gården till sin son år 1949. Vesas far tog sedan över gården år 1973. På den tiden hade man mjölkhushållning på gården, men år 1990 böt Vesas far korna mot gris på grund av allergiska besvär.
Den allmänna praxisen, för gårdar med nötkreatur eller grisar, med sluss i de sociala utrymmen för hygienens skull tillämpas också hos Kurikka-Ojas. Principen är den att inget förs in till svinhuset och inget tas därifrån.
En välfungerande grisgård kräver strategisk planering
Eftersom grisarna växer så snabbt lever de tillsammans med griskullar i samma ålder. I svinhuset för suggor flyttas grisar enligt tillväxt och ålder vilket i förlängningen leder till många förflyttningar. Det finns flera arbetsmoment på en suggsvingård än det finns på gårdar som föder upp slaktsvin. Detta leder till att det krävs nogrannt arbete för att planera en fungerande svingård där allt löper väl och djurskötaren undviker onödigt arbete. Man behöver också försäkra sig om att varje djur har ett behagligt och tillräckligt stort utrymme.
I motsats till vad många tror är grisen i grund och botten ett renligt djur. Grisen vill ha separata områden för att sova och äta samt en skild plats där den uträttar sina behov. Grisar svettas inte och vid varmt väder vill de svalka sig genom att böka i fuktig mark eller gyttja. För små grisa är värme däremot viktigt. Med hjälp av värmelampor har man temperaturer mellan 24 och 30 grader i de så kallade "grisbona". I utrymmena där de äldre grisarna hålls är temperaturen ungefär 20 grader. I utrymmet där suggorna ger di har de små grisarna ett värmegaller till förfogande för att de inte skall frysa.
Det är till suggornas fördel att ha fettreserver med tanke på grisningen. En bra sugga föder jämnstora, runda grisar. Vanligtvis väger grisarna mellan 1,5 och 2,5 kg vid födseln. En av suggorna på Kurikka-Oja gården grisade rentav 13 gånger. Suggorna väger som mest mellan 3 och 5 års ålder. Den största suggan som funnits på gården vägde ungefär 400 kg!
Kurikka-Oja gården har ungefär 90 hektar odlad mark, från vilken man får fodret som djuren behöver. Tillskottsfodret och sojaprotein köps in utifrån. Priset på dränerad åkermark är ungefär 11 000 euro på området, så även tillgången på foder sätter gränser för antalet djur. Det är inte lönsamt att köpa allt foder till dagens priser. Å andra sidan vill familjen Kurikka-Oja driva gården själv. Barnen Erkki och Saara rör sig vant på svingården, kanske de tar över en vacker dag?
Kurikka-Ojas uppskattar producentnära verksamhet
Paula och Vesa är nöjda med relationen till Snellman och de anser att verksamheten är producentnära. De som driver familjegårdar möts som individer och inte som en massa. Även de korta transportavstånden ses som positivt. Paula tycker om producenttillställningarna som Snellman ordnar, för att man träffar andra producenter där och kan utbyta tankar med varandra.
Det var så gott som självklart att Paula och Vesa skulle fortsätta att driva svingården. Paret anser dock att det var bra att investeringsbeslutet fick mogna, samtidigt utvecklades kunnandet och uppfattningen om den kommande verksamhetens omfattning. Man måste tro att finländarna vill äta finsk mat även i fortsättningen och även närproducerat i takt med att miljömedvetenheten ökar. Man måste också tro på det egna arbetets framtid.
– Annars skulle man inte göra en miljoninvestering, avslutar Vesa Kurikka-Oja.
