Paret Lehtola från Kauhajoki tillhör kanske inte de typiska unga jordbrukarföretagarna. Marko, utbildad automationstekniker och Miia som är tradenom till yrket har båda jobbat på kontor i flera år i Södra Finland.
Ingen av dem trodde att de skulle börja utöva sina föräldrars yrke, men för ungefär fem år sedan flyttade paret till Markos farfars fars, Jooseppi Lehtolas gård i Kauhajoki. Jooseppi arbetade i tiderna som gruvarbetare i Amerika, men återvände via Kurikka till Kauhajoki, där han köpte Rintakorpi-gården. År 2005 behövde man någon i fjärde generetionen som skulle kunna ta över gården. Marko och antog utmaningen.
– En annan faktor som påverkade var att vi hade jobb med tunga arbetsresor. Tiden med familjen är viktig och ett jobb som jordbrukare innebär bättre möjligheter för det.
Miias familj var inte jordbrukare, men vardagen och landsbygden var inte helt främmande för Miia som har sina rötter i Jalasjärvi. En jordbrukare har enligt Miia bara nytta av vara tradenom. Vardagen på gården innebär mycket planering och pappersarbete för myndigheterna. Pappren fylls i automatiskt om man planerar bra och antecknar det som är väsentligt.
Generationsväxling och utvidgning av verksamheten
Under Markos föräldrars tid fanns det rum för 50 suggor och genom generationsväxlingen blev en utvidgning av verksamheten aktuell. Idag rymmer den nya svingården 160 suggor och ett tusental grisar. Under ett år säljs ungefär 3600 förmedlingsgrisar till andra gårdar. Det går åt ca 1200 kg foder per dag. Både egna och arrenderade marker, omfattande dryga 100 hektar försäkrar fodertillgången. En egen foderproduktion har många fördelar. Om man inte hade egen foderproduktion skulle variationerna i foderpriset göra det svårt att planera ekonomin.
– När man producerar fodret själv får man jämn kvalitet, skrattar Marko.
Odlingen och behandlingen av fodret samt fodrets kvalitet är viktiga faktorer vid grisuppfödning. Varje gris är en individ och både näringsmängden och kvaliteten måste vara så optimal som möjligt för varje enskilt djur. Man följer noga med grisarnas utveckling och tillväxt. Efter ungefär tre veckor börjar griskultingar äta fast föda.
I suggornas öra finns en knapp, med hjälp av vilken foderautomaten känner igen djuret och kan ge rätt mängd foder. Uppföljning via dator ger alltid aktuell information om mängd och kvalitet gällande det foder som suggan ätit.
Lehtolas föder upp finländska grisar
Lehtolas föder upp lantras och finländsk yorkshire på familjegården. Suggan är dräktig i 16–17 veckor och den får två kullar per år. I båda kullarna finns i genomsnitt 12 griskultingar. Efter avvänjningen följer mellanuppfödning i ungefär 6 veckor varefter grisarna förs till förmedling. Grisen är ett socialt djur och trivs därför i grupp. Om en bekant grupp blandas blir grisen stressad och därför undviker man det.
– Grisarnas välbefinnande är ytterst viktigt för oss och för uppfödare överlag. Det innebär en fördel även för producenten att djuren mår bra eftersom en frisk och vålmående gris följaktligen också växer bra, konstaterar Miia.
Ungefär vid ett halvt års ålder bestäms om grisen blir sugga eller slaktdjur. Faktorer som påverkar är kön, gener, fruktbarhet och muskulatur. Genom att korsa strävar man till att öka livskraften och tillväxten. En hongris görs vanligen dräktig ungefär vid 8 månaders ålder och därmed föder grisen sin första griskull när hon är ungefär ett år gammal.
Familjen Lehtola tror på det finländska jordbrukets framtid
Miia och Marko är av samma åsikt gällande jordbruksarbete. Det är inte bara ett arbete utan ett val av livsstil.
– Friheten och det faktum att man får göra själv är positivt. Det är också bra att man kan tillbringa mera tid tillsammans med familjen. När Matias som nu är 5 år och 3-åringen Elias i framtiden börjar skolan är det möjligt att ordna arbetet så att någon alltid möter dem när de kommer hem från skolan.
Paret som ser på världen på ett positivt sätt skräms inte av det finländska jordbrukets rätt osäkra framtid.
– En utmaning kan också vara en möjlighet, konstaterar Marko. Om man vill fortsätta med jordbruksarbete i framtiden måste man satsa och utveckla verksamheten. Man måste helt enkelt tro på framtiden.
Å andra sidan önskar paret, att människor vill äta finsk mat också i framtiden. Finländsk mat är ren och den går att lita på. Finska djur är friskare och till skillnad från andra stora producentländer används mediciner bara när situationen så kräver. Själv äter Miia och Marko naturligtvis det de producerar.
Snellmans förbindelse till familjegårdar upplevs som positiv. Snellman dikterar inte, utan uppmuntrar. Kurserna och mässorna upplevs också som en bra sak. Snellman berättar också om sina kommande marknadsföringsåtgärder, vilket Marko och Miia anser vara uppmuntrande i sig. Eftersom Snellman verkar nära, är också förflyttningsavstånden för djuren korta. Paret Lehtola uppskattar verkligen samarbetet med Snellman.
– Vi arbetar mot samma mål. Vi försöker tillsammans sälja finskt kött. Vi gör så bra som vi bara förmår.
