Släktingar till Jarmo Ollila har bott på den nuvarande Laihia-gården sedan år 1638. Gården grundades på den nuvarande platsen efter storskiftet (1890–1909) och man kan nästan höra historiens sus i träden som omger familjegården. År 1979 blev gården en svingård och fram till 1997 skötte Jarmos föräldrar den tills Jarmo och Heli tog över.
Således fick barnen Juho, Katri och Aino en fin gårdsplan som lekplats på köpet. Grisproduktion var bekant för både Jarmo och Heli. Jarmo hade fått följa med arbetet sedan barnsben och Helis föräldar hade också en svingård. Samtidigt som Heli och Jarmo blev ägare till svingården började de planera en tillbyggnad.
Ollilas föredrar familjegård framöver aktiebolag
I dagsläget rymmer gården ett tusental grisar men Ollilas har inga avsikter att grunda ett aktiebolag eller utvidga så mycket så att verksamheten inte skulle kunna skötas inom familjen. För tillfället finns tre svingårdar med slaktsvin i byn och alla samarbetar med Snellman. På annat håll i Laihela finns ytterligare två av Snellmans kundgårdar. Tidigare fanns åtminstone 15 gårdar i Laihela och man kan konstatera att enhetsstorlekn har vuxit markant. Många har börjat jobba för utomstående och fungerar som odlare på deltid.
Självförsörjande foderproduktion
Familjen Ollila odlar en åker som är 135 hektar stor och gården är självbesörjande när det gäller foder. Den största delen av åkrarna har redan tröskats för i år.
– Det är bättre att tröska i milt väder än när det regnar, säger Jarmo med glimten i ögat.
Arbetsfördelningen fungerar. Jarmo tröskar och Heli kör säden till gården. Just nu torkar 24 tusen kg säd i sädestorken. Säden blir torr inom 5 timmar. Den mängden räcker för två veckor och grisarna grymtar av förtjusning i väntan på den kommande utfodringen.
Det är mycket viktigt att följa med fodrets kvalitet och hur grisarna mår. Jarmo berättar att grisarna beter sig helt olika beroende på innehållet i fodret. När fodret innehåller fel mängd eller fel sorts protein frigörs mera ammoniak och grisarna trivs sämre. Eftersom grisarna har ett skarpt smak- och luktsinne är de väldigt noggranna när det gäller mat. Grisarna känner igen en bekant skötare på rörelser, gester och rösten. Inför obekanta människor är grisarna först lite blyga men inför en bekant människa är grisarna lugna. Grisarna sover 60 % av dygnet och resten av tiden går åt till att hämta och äta mat.
Ollilas tror på inhemsk, närproducerad mat av hög kvalité
När lantbrukets framtid kommer på tal skrattar Jarmo till.
– Trots att man inte kan förstå sig på alla EU-bestämmelser, måste man tro att verksamheten fortsätter. Man reglerar ofta bestämmelserna kortsiktigt, men när det gäller gårdsbruk måste man tänka mer långsiktigt.
Heli önskar att konsumenterna skulle börja värdesätta inhemsk och närproducerad mat, goda smaker och mat som är gjord på goda råvaror av hög kvalité.
– Mer eller mindre kretsar trots allt livet kring mat.
Familjen Ollilas grisar äter också verkligt närproducerad föda. Fodret behöver inte transporteras längre än högst 10 km och för foderkoncentraten är transportsträckan högst 50 km. Detta kunde vi finländare också lära oss av. Paret konstaterar att allt fungerar när det gäller Snellman. Man är också glad över att cheferna vill känna producenterna och det faktum att producenterna behandlas som individer. Verksamheten känns inte som en industriell massproduktion.
– Vi förstår varandra, preciserar Jarmo Ollila.
