1940-talet - Från fattigdom till företagande

1940-talet - Från fattigdom till företagande

Familjen Snellman från Torp hemman i byn Kållby, Pedersöre

Snellman-storyn inleds i byn Kållby i Pedersöre kommun i Österbotten i Finland. Den lilla byn Kållby i Pedersöre hade på 1950-talet ca 500 invånare. Idag är invånarantalet ca 1100 och ca 92 % av befolkningen är svenskspråkig. På Torp hemman nära intill ån som flyter genom byn växte en stor barnaskara upp i skuggan av krigen. Ida och Herman Snellman fick 13 barn, en stor hög med tio livliga pojkar och tre flickor.

 


 

Torp hemman på ca 14 hektar odlad mark delades av bröderna Evald och Herman men det räckte inte på när till för den stora och växande barnaskaran. Farbror Evald som bodde i granngården hade färre munnar att mätta och hamnade år ut och år in att låna säd till sin bror Herman. Maten hemma var mycket ensidig. Den bestod av gröt, mjölkvälling, gröt och hembakat bröd – dag ut och dag in, år efter år. Under krigstiden var situationen på Torpet så dålig att mamma Ida måste gå till folkförsörjningen för att få skor och kläder till sina barn.

Mamma Ida var däremot inte modlös utan gjorde det bästa av situationen hemma. Varje vecka ställde hon till med storbak i sin vedeldade Högfors-spis – och resultatet var 100 bröd i veckan. Bröden räckte till för den egna familjens veckobehov men också till byns fattiga. När de fattiga bystanterna såg att det rykte ur skorstenen på Torpet kom de släntrande för att få bröd av ”Fammo Ida” som hon allmänt kallades i byn. Ifall de gamla tanterna inte själva orkade ta sig till stugan så var det barnens uppgift att föra bröd hem till dem. 

 


 

Kurt och Lars som lärlingar på Österbottens kött

För att hjälpa till med försörjningen hemma började mellanbarnet Kurt började på tegelbruk som 10-åring. Han hade en dröm om att bli ostmästare en dag. Som 17-åring sökte han in till mejeriskolan men hade inte den grundutbildning som krävdes och blev inte antagen. Han lät sig däremot inte nedslås utan gick för att diskutera med direktören för Österbottens Kött om arbetsutsikterna för en frisk och arbetsglad ung pojke som han. ”Korvmästare”, var direktörens svar på karriärval och nästa dag fick Kurt börja arbeta på ÖK. Kurt fick lära sig alla faser av korvtillverkning och han fick också lära sig hemligheten med att blanda korvmassan som endast anförtroddes tre män i hela fabriken. Korvmästare Virtanen anställde senare också Kurts bror Lars. Kurt och Lars arbetade 5 år på ÖK. Lars fick lära sig färdigheter som styckning, nedskärning, saltning och korvsprutning i naturtarm och plastskinn samt korvbindning. 

 


 

Pojkarna visionerar om en egen korvfabrik 

På våren 1951 kom Kurt med i ett nordiskt elevutbyte inom köttbranschen. Tre unga arbetare inom köttbranschen i Finland sändes iväg till Norrköpings Slakteriförening i Sverige för en utbildning på tre månader. Arbetserfarenheten och utbildningen gav Kurt större självförtroende och efter tiden i Sverige började tanken på att grunda en egen korvfabrik gro. Visionen var att grunda en affärsverksamhet för att garantera jobb åt sig själva och åt familjen. Pojkarna var också övertygade om att de skulle kunna jobba effektivare och mer ekonomiskt i ett eget företag, och således inledde bröderna sökandet efter lämpliga lokaler i nejden.